zombies på Nolsöy

Men mot bättre vetande, tröttnade vi.
Ovetande som vi var, var vi tvugna att ta oss ut från hotellet. Som tonåringarna i Scream, surrade vi ovetande om vart vi skulle ombord på färjan ut från Torshavn. skeppet knarrade och kved när det stångade sig fram genom sjöarna ut mot de svarta molnen ute till havs. Någonstans därinne bland regnbyarna väntade Nolsöy på oss.Vi klev av färjan och började vår vandring mot norra udden som var vårt mål, men det dröjde inte länge innan det förbannade regnet drev igenom kläderna.
Jag trodde inte det var möjligt! Dyblöt, från topp till tå genomdränkt trots all min tilltro till världens dyraste kläder.
Jag var bortgjord, bortjollrad av reklam och tillbaks i vildmarken. Fick nästan lite panik, vad händer om inte färjan kommer tillbaks för att hämta oss, som de sa? Flashbacks från de där 36 timmarna i Sarek och från skräckfilmer där vilsan storstadsbor råkar illa ut i vildmarken, bland allehanda monster och massmördare.
Är det så här det går till, blåser vinden så hårt att själen försvinner ut genom öronen och kvar blir bara en zombie som krälar och kravlar mot blåsten, med armar som fladdrar i byarna?

kolla in hur klara blir mer och mer zombieaktig i blåsten:)

Skämt åsido, klara blev ingen zombie men jag fick lite kalla kårar. har inte vart med om sån vind på länge, mer vind och man kunde blåst bort, bokstavligt talat. Drog oss tillbaks till byn och jag var ärligt uppriven, så vi letade efter ett hus att komma in i. försökte tvinga över hjärnan i survivalmode, med delmål och planer och gud vet vad. om inte det är öppet i affären, om inte affären är öppen kolla cafét. om det stängt, kolla kyrkan. Tvingar mig att tänka postivit när allt är stängt, kyrka är bra. det är kosntruktivt. man låser väl inte kyrkor? bra bra bra, snart varm. första gången jag önskar att vara i kyrkan.... Kyrkan var stängd men tillslut öppnade caféägarnen sin dörr. Trots att han hade säsongsstängt öppnade han för oss och vi satt hos honom i tre timmar och tjötade.
Hade inte en tanke på skräckfilm längre, inte en enda.
Otroligt vilka vänliga själar den karga miljön mejslar ut. Fick höra den ena och andra historien om livet på Nolsöy. Om hur en man rodde till köpenhamn från Nolsöy (hur i helvete gick det till?) för att om pengar till en fotbollsplan så ungdomarna fick någat att göra. Om hur sjöarna bröt över klipporna på vintern och hur de brukade jaga in val i viken och slå ihjäl.
Åk dit, jag kan varmt rekommenderade det, trots vädret.
Och skit i regnkläderna, de gör ändå ingen nytta:)

Torshavn

Passade på att stanna kvar när jobbet var klart, och Klaran tog den tjocka lilla flygbussen från köpenhamn och ramlade ner mitt i stormen.

Hängde rätt mycket i lilla huvudstaden Torshavn. Det var helt enkelt inte väder för något annat än att gå korta promenader i regnet och sova middag på rummet och låta regnet smattra på rutorna...

Gjorde två spännande observationer:
För det första blir färöborna aldrig blöta. De har inte regnkläder, de bara skiter i att det vräker ner. Och det verkar fungera också!!! De beter sig inte alls som att det regnar.
Jeans och kostym är lika bra som stövlar och goretex när det inte finns något dåligt väder.

För det andra. Överallt - mitt inne i huvudstaden, på statshuset, på landsbygden, på flygplatsen - ser man hus med traditionella grästak.
Alltså, man har gräsmattan på taket. Och det som väger upp att det måste bli ett helvete att baxa upp gräsklipparen är säkerligen fördelen att det dämpar ljudet av regndroppar som dundrar på taket. så lite bryr de sig nog ändå...

Och som avslutning lite skyltar och typisk grafitti.

ett ord om vädret...

Vet inte vad det säger mest om...
Om färöarnas väder?
om vår sjöräddnings 12:a?
eller om Rescuerunnern?
...Men vi tyckte vi hade lite för bra väder vid vårt besök:) Det här är filmat samma dag som vi avslutade!!! Det har i alla fall inte med färjan att göra, för det var en stödig pjäs. Tyvörr har jag inga filmer från när vi var ute, det går liksom inte att hålla i kameran.

Nytt liv

Mer bilder från Färöarna.
Hoppas vi lyckades värva några ungdomar till "Liv". Kanske måste de växa några centimeter och några år, men väx inte från engagemanget.
Påhittiga var dom också... eftersom man inte kan känna igen någon som har 6-timmes dräkt på sig så bara de bytte med varandra. Och när våra förare började bli matta och undrade om det inte började närma sig slutet på provturerna, då hade ungarna fått tre-fyra turer var och strålade som solar i skymningen:)

Liv

Bakgrunden till att vi hamnade på Färöarna är att de har köpt en båt av oss på svenska sjöräddningen. Säga vad man vill, men all sån verksamhet är omgärdat av en omsorgfullt inpinkat revir. Man vill utveckla själv, göra själv, taåt sig hela äran och äta hela kakan.
Och det är klart att alla vatten i världen har sina unika särdrag men det är ändå med kul att konstatera att färöingarna är nöjda med samma båt som vi kör runt med inne i skärgården.
Blev oerhört väl mottagna av våra kollegor och fick bo i deras klubbhus i den lämpligt namngivna platsen Kollafjördur (uttalas kalla-fjordur, och ja det var kallt i fjorden). Hade lågbudget konferans - körde inte kanon eller platteve. fan heller. Ställde Helges dator på största kastrullen och off we go. "Så här hade via dlrig gjort på en konferans med ABB" konstaterade Jocke glatt. Snackade till sent på natten och sen var det bara att lägga sig på golvet och sova tills morgonen kom och det var dags att känna på båten.

Och sist men inte minst, grymt inspirerande att lyssna på historierna från de frivilliga färöingarna. Otroligt engegerade och väldigt ödmjuka inför sin uppgift. det är en sak att vara larmkåt och köra blåljus, men att som de sa - fortsätta söka tills de anhöriga ber oss sluta. det är stora ord.
Jag fick gåshud av att höra dem.
De berättade en otrolig historia om deras engemang. Rescue Liv (deras svenskbyggda båt)blev larmad om en försvunnen fiskare. de gick ut på larmet och sökte. Larmet blåstes av coh de fortsatte ändå. en dag. två dagar. Alla som har sökt på havet någon gång vet att efter trettio minuter är du inte längre effektiv. Blicken börjar vandra. tre dagar. fyra dagar. koncentrationen och hoppet tryter. fem sex dagar, man ser i syne. Sju åtta. och nio. Då hittar de honom tillslut. Inte vid liv, men en familj fick svar på vad som hände, att det hände och år av väntan och sorg har ändrat sin gång. Bara för att ett gäng har bestämt sig för att använda sin lediga tid för att hjälpa andra.

Sammanfattning

Min chef berättade om ett besök på Färöarna där han och öarnas premiärminister hade pratat om framtiden.

Ryktet går ju att oljebolagen letar sig längre och längre ut till havs och arbetar på djupare vatten. Och kanske finns det olja utanför färöarna, en sån där resurs som skulle kunna göra ett med ett par oansenliga öar mitt ute i havet avd den gjorde med ett grannland utan infrastruktur och med den tomma öknen.
Men njae, man kunde ta det med ro tyckte primiärministern. Den tar ju slut, och då står vi här med våra dyra bilar och fina villor och har ingenting kvar. Det är nog bättre vi fortsätter som vi alltid har gjort...
Ganska bra sammanfattning av färöarnas mentalitet. Och det faktum att han faktiskt fick träffa ministern och snacka lite, det säger rätt mycket om öppenheten.
Och att nästa fråga blev om de inte skulle kunna göra golfbana av landet, säger ganska mycket om naturen.
18 öar.
Redan täckta av gräs och åter gräs, inte ett träd så långt ögat kan nå.
Det enda man skulle behöva göra är förmodligen att gräva ett hål på varje ö och sätta upp en flagga. Och kanske flytta på ett får.

Vad svaret blev på den frågan, det vet jag inte. Jag hade mer fokus på vattengravarna mellan öarna när jag var där.

Asskick off

Behöver en hård spark i röven för att komma igång igen, och här levereras den av vårt husband C Aarmé under en spelning för ett par veckor sen. Slutet är fint:)
Lyssna på deras nya "World music" här.

Don´t ask me where I´m going... I am sure it´s off the charts

Det är lite smått fantastiskt vad liten våra stora värld är. Gå in en bokaffär och en av de största avdelningarna är resehandböcker. Jag kan lätt fastna där, bläddra i böcker om drömresmål och hitta restauranger och boende i all världens hålor.
Antarktis
Amerika
Afrikas alla hörn
Bläddrar och letar efter en handbok för nästa resa. Bläddrar på "F" och fastnar kort för Fiji. Hittar hysteriskt mycket om Frankrike. Olika sätt att resa genom Frankrike - på budget, utan budget, mat, konst, paris, paris med budget, paris utan. rätt mycket om florence också.
Hittar inget och letar på en annan hylla.
Samma teman, alla olika platser från Danmark till Djibouti.
Men hittar inget.

Och inser att en ögrupp, en egen liten värld, är helt orörd av Lonely planet.
Blir först besviken - för hur nu skall jag nu veta något om stället jag besöker. men sen blir jag glad: för då måste man ju faktiskt åka dit och uppleva själv:)

Ta-da

Klaran var grym och sprang finalloppet igår. Vi gav en av hennes kompisar en start och en picknick i födelsedagspresent så de sprang tillsammans och var riktigt starka båda två.

Jag själv satt med ond hals och snorig näsa och tittade på. Var riktigt trevligt att hänga i målområdet och titta på allt runt omkring.
Har varit rikitgt dålig på träningsfronten sen Ö till Ö, kanske en kombination av visst slitage efter sommarens många tävlingar och mycket jobb. Många pass sen september har slutat i soffan med träningskläder på och inte en meter avverkad...
Återhämtning i all ära, det känns lite tomt. Jag vill ha lite skärpa och lite anledning när jag tränar, så här kommer ett nytt projekt för hösten...

Ta-da: På lucia skall jag springa från Lysekil och hem till Göteborg. 11,5 mil. Ta-da som sagt.
Så kan det gå med lite inspiration:)

Helgnöjen

Har kanske inte så mycket nytt att komma med, så det blir lite återblick istället... Vi körde igång vår spjutspetskurs igen förra helgen så från och med nu är varannan helg ett kompatkt, genomblött, svinkallt och otroligt roligt körschema.
Kursen består av fem block och jag kör två eller tre av dem, men jag gick med allihop den här gången för att se hur det har utvecklats och är glad för vad det har blivit.

Innan brandmomenten så tänkte jag hur glad jag är att jag varit så förskonad från brandincidenter i min karriär. Men när M & M slängde ut "är-det´-någon-som-har-varit-med-om-frågorna" insåg att det fanns en del. Och att alla kurserna gör nytta.



Finns en historia som kanske inte är så spektakulär, men som ändå ger mig kalla kårar.
Det var en full passagerare som råkade tända spisen inne i byssan mitt i natten. Väckte mig och sluddrade att det brann. Rusade upp och hittade gasspisen på. Suckade och svor och gick och la mig igen.
Hade just somnat om gott igen när samma fulla kille knackade och sa "nu brinner det igen."
Hade vart lätt att skita i det där och då och somna om men den här gången hade någon ställt en back med grejer på spisen som brann. Hade jag somnat om hade jag nog aldrig vaknat igen.

Skräckpropagandena fungerar rätt bra, i alla fall på mig. Och övning ger färdighet, helt klart.
Och lika grymt som alltid att se hur ögonen brinner av entutiasm och engagemang, som att se heltidspyromanerna vrida på gasen och sätta fyr.

Go zombies

Spenderade söndagen på världskulturmuseets utsällning Vodou, och kan rekommendera ett besök.
Alltså, jag är ingen vän av religion. Men jag gillar hur dynamisk Obeah och Vodou är, till skillnad från de dogmatsierade världsreligionerna. Det är en levanande kultur.
Man tar vad man gillar. Katolska kyrkan försökte förbjuda utövandet av vodou från plantagen, Vodouisterna tog till sig symbolspråket och muterade det till sitt eget.
En zombie, det är en fri tolkning av den kristna uppståndelsen. Man tar det mest centrala ur bibeln och förvandlar det till en skräckhistoria.
Döden för en svart slav, det är en vit man i frack och hög hatt. En baron. Helt logiskt för den som fruktar att piskas av godsägaren.

Me likte it, go zomibes.

Det som är, det är.

En gång i tiden tyckte jag att filosofi var det mest spännande som fanns. Jag hade till och med en plansch med Ludwig Wittgenstein (bilden ovan) i skåpet under gymnasiet:)

Och ett tag läste jag på filosofiska institutionen men på något sätt fann jag andra intressen och släppte det, mitt i tenta perioden.
Blev cykelbud istället.
Slutade tänka på paradoxer och definitioner och koncentrerade mig på att inte köra ihjäl mig isället.
Life goes on, hulen rullade. Hamnade på sjöbefälsskolan.
det var rätt många som skrockade vill jag lova och tyckte att steget från teoretisk filosofi till verkligheten - det är långt det.
Att läsa något riktigt, det ger mervärde. Att läsa något praktiskt och verklighetsförankrat, det är bra.

Men fan alltså...
Nu säger jag så här:

Jag lärde mig väldigt lite på sjöbefälsskolan som jag faktiskt har haft nytta av som sjöman. Av fyra år, så var det året på praktik som gav förståelse för vad man gör till sjöss. Jag tyckte lärarna svamlade till något som egentligen var ganska enkelt, de vek papperstigrar av luftslott och hade tappat sin verklighetsförankring tillsammans med alla byråkrater och IMO.

På filosofiska fakulteten, där var man oerhört strukturerade. Lärarna brann för vad de gjorde, och de gjorde omöjliga frågor förståeliga och enkla.
Och idag, idag har jag faktiskt jävla nytta av det där. Man är inte rädd för att brottas med pappertigrar och byråkrater när man har brottats med existensen. Det är inga problem att läsa kvalitetssytem och lagar när man har läst tractato logico philosphicus.

Kom bara ihåg att:
det som är det är.
det som icke är, det är icke.